Samlareran är över – vi lever på 2000-talet sedan länge!

Ledare · Björn Langbeck · 2012-01-31


Människan har länge varit en samlare. Redan för tusentals år sedan var vi samlare och det verkar inte ha gått över. En del samlar frimärken medan andra samlar på veteranbilar. Det går att samla på allt. Inom industrin samlar man material, halvfabrikat och produkter i pallar som placeras i pallställ inne i verkstaden eller i ett tält på gården. Det här beteendet är ofta osunt och leder till många problem för företagen.

Halvt på skämt och halvt på allvar har jag ofta sagt ”varje svenskt verkstadsföretag med självaktning har minst ett tält på gården”. I tältet förvarar man sådant man inte behöver, i vart fall inte nu. Om det är förvaring av inköpt gods, som man av olika anledningar inte kan få levererat så ofta som man skulle vilja, är det hyfsat OK. Är det däremot egentillverkat gods som inte har någon kund, är det ren katastrof. Varför har inte japanska företag motsvarande tält på gården? Svaret är lika enkelt som svårt att förstå: De gör helt enkelt inte mer än de behöver. De tillverkar färre artiklar oftare, mindre partier alltså.

Att minska partistorlekar och ställa om utrustningar oftare är något av det svåraste som finns att genomföra i Lean-arbetet. Detta trots att svårigheterna i hög grad är mentala och inte tekniska. I vissa fall är det även vårt sätt att kalkylera kostnaden som spelar oss ett spratt. Jag tar ett exempel för att belysa det bättre:

En kund beställer en komponent av oss. Han beställer bara en och några andra beställningar har vi inte i sikte trots att det är en produkt vi brukat sälja några om året av. Nu är frågan hur många vi ska tillverka? Ställtiden är ganska lång – och nu händer det! För att produkten inte ska bli alltför dyr har vi bestämt att tillverka i partier om fem stycken. Ställkostnaden fördelas på fem produkter och priset blir rimligt. Kunden är nöjd och vi har gjort en fin affär, tror vi. Vad gör vi med de fyra produkter som vi inte sålt? Rätt! Vi lägger ut dem i tältet. Här blir de liggande, för tyvärr får vi aldrig någon beställning på dessa.

Efter sju år börjar någon undra om vi kan slänga dem. Det visar sig att de har börjat rosta efter ett takläckage vid en storm fyra år tidigare. Produkterna skrotas och vi drabbas av en kostnad i samband med detta. Vän av Lean-principerna frågar nu varför vi gjorde så många produkter för sju år sedan. ”Annars skulle produkterna bli för dyra” blir svaret. Men vad kostade den produkt som vi verkligen sålde? Just det, vi tillverkade fem produkter och tog betalt som om vi skulle sälja alla fem, men det blev bara en såld. Vi förbrukade fem gånger så mycket material och fem gånger så mycket produktionstid än vad vi fick betalt för. Det var helt enkelt en ren förlust att sälja den enda produkten för sju år sedan.

Nu går det att invända att det här är ett påhittat exempel och visst är det så. Problemet är bara att tälten på industrins gårdar över Sverige är fulla med sådana här produkter som företagen gjort för att de var så billiga att tillverka. De som vet säkert att de kommer att sälja fler produkter, tillverkar förstås fler. Svårigheten är att veta när det är dags att sluta tillverka, för att marknaden inte längre vill ha just denna produkt. Poängen är att om företaget aldrig tillverkar många så kommer det aldrig att vara många produkter som blir inkuranta. I exemplet ovan hade det bara varit en produkt att kassera efter sju år om partistorleken varit två i stället för fem. Vi hade samlat färre produkter och nu är vi tillbaka till rubriken. Samlareran är över – se till att tillverka det som är sålt, inte det som vi tror att vi kommer att sälja.

Vissa delar av industrin har sedan länge gått mot enstycksproduktion och det är i stor utsträckning inom slutmonteringen av produkter. Monteringen ligger närmast kunden och här måste företaget göra precis det som sålts, eftersom de kanske aldrig kommer att sälja en produkt med just den specifikation som de nu har order på.

I mitten av mars är det dags för den årliga monteringskonferensen, som arrangerats sedan 1994. Vid den första konferensen premiärvisades ett nytt flexibelt monteringssystem (Mark III) som var speciellt framtaget för montering i små partier. Utveckling av flexibla monteringssystem gjordes i Sverige just för att vi tidigt (redan i början av 1980-talet) hade kommit i kontakt med Toyotas produktionsprinciper. Många insåg redan då att det här hör framtiden till, men att det skulle ta så pass lång tid var det ingen som trodde.

Det tar tid att ändra beteenden, men vi kan väl hjälpas åt. Om alla ni som läser det här börjar ifrågasätta företagens partistorlekar och lyckas minska en del av dem, så rör vi oss i riktning bort från samlareran och in i den moderna tiden. Räkna däremot inte med att bli hjälte i företagen, ni kommer få fler motståndare än medhjälpare. I vart fall till en början.

Björn Langbeck • Lean-coach • Ansvarig Svenskt Monteringsforum

Produktionslyftets partner

Intressenter och finansiärer