Vad kan man lära av Produktionslyftet?

Jo, man kan nog lära mycket. Det jag ska diskutera här utgår från min forskning om vad som kännetecknar ett hållbart utvecklingsarbete, det vill säga att de resultat som uppnås också leder till långsiktiga effekter. Det jag har sett i en rad projekt och program är att detta samband mellan resultat och effekter oftast saknas.
I de flesta projekt uppnår man resultat av olika slag. Man genomför förändringar, tar fram metoder och material, organiserar utbildning och seminarier med mera. Ofta sker det på ett professionellt sätt med drivande projektledare. Ändå tycks inte resultaten leda till långsiktiga effekter, det vill säga att en självgående utvecklingsprocess startas. I stället avstannar utvecklingen när projektfinansieringen upphör och projektledningen slutar. Frågan är vad det beror på och vad man kan göra åt det?

När vi har studera Produktionslyftet har lärt oss en hel del om mekanismerna för ett hållbart utvecklingsarbete, men vi ska betona att våra slutsatser är tentativa. Vi vill undersöka dem vidare och diskutera dem med detta inlägg. Det som är intressant med Produktionslyftet ur ett hållbarhetsperspektiv är flera saker.
Insikten om att det ska finnas en professionell styrning av och ett aktivt ägarskap för ett utvecklingsarbete. De gäller på en nationell nivå, där vi sett att programstyrelsen fyller en sådan viktig funktion med ett väl fungerande samarbete mellan arbetsmarknadens parter. På företagsnivå krävs att ledningen och linjecheferna involveras, liksom styrelsen. Dessa faktorer ser vi som avgörande för att utvecklingsarbetet ska bli hållbart. Riskerna, som vi annars ofta sett, är att utvecklingsarbetet blir något ”vid sidan av” verksamheten.

Ett utvecklingsarbete måste organiseras på ett genomtänkt och systematiskt sätt för att bli hållbart. I det avseendet tycker jag att Produktionslyftet är intressant att lära av. Här finns en strategi med olika delar – insiktsseminarier, högskoleutbildning, stöd från coacher, nätverk mellan företagen, en lärande utvärdering – som också tycks hänga samman och komplettera varandra. Man kan se dessa delar som en ”trattmodell”, där man informerar och skapar intresse, väljer ut företag som får stöd för att genomför förändringar, sprider och påverkar på nationell nivå.
Det krävs en sammanhållande idé för att ett utvecklingsarbete ska bli hållbart. Lean-konceptet tycks på det hela taget ha fungerat på detta sätt för att skapa intresse och för att kommunicera projektidén.

Det finns alltså flera delar i Produktionslyftet som är intressanta för oss att studera vidare. En nyckelfråga är hur uppväxlingen ska ske. Även om man lyckas med utvecklingsarbetet i de flesta av de planerade 60 företagen så krävs en strategi för vidareutveckling, påverkan och spridning. Idéer sprids inte av sig självt och de flesta företagen kommer inte att finansiera ett utvecklingsarbete i denna omfattning på egen hand. Men det finns idéer om hur detta ska gå till inom programstyrelsen och hos finansiärerna. Intresset för att sprida Produktionslyftet organisation och arbetssätt till vård- och omsorgsarbetet är stort.

Lennart Svensson · Professor Linköpings universitet